folkpartisten.blogg.se

Igår blev Björn Söder (SD) vald till vice talman, rent formellt skulle man kunna säga att rollen som talman är Sveriges mäktigaste position, även om det i realiteten inte är så. Det skulle även innebära att Björn Söder (SD) har fått Sveriges näst mäktigaste position, iaf formellt.
Jag var förberedd på det, misstänkte starkt att SD skulle gå starkt fram i valet, motvilligt hoppades jag att jag hade fel ända in på valets sluttimmar, även vid röstomräkningen hade jag förhoppningar att SD skulle få några färre röster.
Men varför denna avoga inställning mot SD?  Vad är det som jag egentligen har emot SD, när man läser deras partiprogram finns det en hel del saker som verkar vettiga.
Framförallt handlar det som vad som står mellan raderna, hur SD:s folkvalda uttalar sig, deras taktik och deras inställning till det fria ordet. Rasismen som existerar inom partiet är naturligtvis avskyvärd, men, jag ser ändå inte detta som det största problemet.

Det handlar helt om deras inställning till den fria pressen, det fria ordet och deras taktik gällande opinionsbildning.
Den konventionella fria pressen misskrediteras, anses vara partisk och extremvänster, medans "sanningen" framställs i SD:s egna medier, som exempelvis Avpixlat och Fria Tider.

För att skapa opinion verkar det även som att SD har en mindre armé med "nättroll" som är väldigt aktiva i kommentarsfälten i den konventionella fria pressen och spridandet av länkar till "sanningen" i deras egna medier.
Detta har i överlag fungerat mycket bra på nätet, vilket bl.a. valresultatet visar. De partier som verkar ha synts mest på nätet är SD och F!, inte så mycket pga deras politiska närvaro, snarare att deras kärnämnen (invandring och feminism) har diskuterats flitigt på nätet.
Nu vill jag inte på något sätt sätta likhetstecken mellan F! och SD, men jag tycker mig se vissa paralleller med deras taktik på nätet och framgångar i valet.
Frågan är, vad har övriga partier haft för nätstrategi? SD har synts överallt, Jimmie har turnerat land och rike runt, framförallt i EU-valet där det i princip bara var SD som syntes.
En del i att vinna över väljare är att andra partier måste förbättra sig, rejält, gällande synligheten på nätet, något som iaf. jag är fullständigt övertygad över.

 

Ju mer jag blir engagerad politiskt, ju mer har mitt politikerförakt minskat. Ju mer jag sett underlagen till beslut, ju mer kan jag förstå ett till synes från början galet beslut. Ju mer jag förstår, ju mer förstår jag hur komplex en fråga kan vara och hur mycket arbete det ligger bakom.
Det SD kallar för bondförnuft ser jag snarare som ett tecken på att man inte orkar sätta sig in i komplexiteten i olika frågor. Allt är inte rött eller blått, allt är inte fri invandring eller totaltstopp. Det finns inga enkla lösningar på stora problem, det är oändligt många faktorer man måste ta hänsyn till.
Jag ser mig själv som en amatörpolitiker, har i princip aldrig varit involverad politiskt, men har på sistone blivit mycket intresserad. Läser för tillfället Olof Palmes sjävbiografi, har Martin Luther Kings självbiografi kvar. Har läst SD:s svarta bok, och Älskade fascism av Henrik Arnstad. Har kvar Frihet att välja av Milton Friedman, medelvägens motståndare av Ludwig von Mises och Vägen till Träldom av FA Hayek kvar för att lära mig om kapitalismens fördelar. Naturligtvis kommer jag att harva igenom Karl Marx. Det är dock svårt att hinna med när man har tre barn och fru, men det är för dom jag gör det här.